fyrabarnsmamman

När man tänker efter, vilket inte behöver vara djupt tänkande i detta fallet då, så har jag ett jävla bra liv.

Jag har en underbar Make...om än arbetsnarkoman...men underbar och otroligt hjälpsam, lyhörd och snäll.
Finns inte många som honom....tänk bara att han städar frivilligt...han är iofs lite pedant så hehehe

Mina underbara barn...som allt kan vara busiga men underbara....när det inte trotsas (vilket faktist är sällan) så är dom...ja underbara...dom lyssnar, dom hjälper til, dom sköter sig.
Ta bara att man har en på snart 15 som inte ens tänkt tanken knappt att vara ute och rnna och supa om helgerna...ja inte dottern heller...
Dom är kärleksfulla barn som visar OFTA sin kärlek och omtanke....

Ekonomin för oss som ordnat upp sig...till 99 %...finns nån procent till man kan ändra på men den är allt så jävla bra egentligen nu än det vrit men det har varit slit och kommer vara så man inte svävar iväg med massa småskit hit och dit när allt är betalt och klart.
Det negativa är att man täker snålare istället nu men det kanske går över det med och med tanke på att jag går hemma...
Visst jag får lite från IFO för mina uppdrag men det är inga jättesummor...
Så vi klarar oss fast jag är "hemmafru"

Negativa är ju min värk som vissa dagar får mig gå i taket och gapa och skrika, snäsa, sura och gnälla...
Men familjen har lärt sig och vet och jag är snabb på att tala om VARFÖR jag blir som jag blir så ingen tror att jag är sur på nån, över nått eller så.
Men jag fåt leva med värken, jag får stå ut och lär mig mer och mer hur jag ska kunna hantera den...även om jag fortfarande ofta blir depp när den slår till och sätter stopp för vissa saker.
Men ofta skiter jag i det jag kör på...för jag totalvägrar att låta värken hindra mig i det jag vill.
Gör jag det skulle jag väl aldrig kunna göra nått.
Jag får ta och leva med min värk.
Ska nått aldeles speciellt ske så får jag väl planera in det så jag innan för säga till mig själv på skarpen att ligna mig och inte köra på.
Nu har ju värken i ett skede gjort så jag får ge upp nått...det är hjärtslitande....men samtidigt så kanske man kan fokusera på annat och lägga mer tid på sånt då man kan släppa även psykiskt att det är ett måste...
Det blir inte ett måste sen...och det kan släppa en sten.
Steg för steg tar jag mig fram och accepterar värken men jag kommer inte hälsa den välkommen när den slår till med full kraft och jag kommer fortfarande gnälla och gnata och sura =)

Så som sagt...jag är nöjjd...glad...lycklig =)))

*****************************************